Byggnaden sedd rakt från sidan, ett blad per väderstreck. Kommunen använder den till två saker: att bedöma hur huset ser ut, och att kontrollera hur högt det blir.
Bladen namnges efter väderstreck: fasad mot norr, mot söder och så vidare. Ritas normalt i skala 1:100.
Detaljplanen reglerar nästan alltid hur högt du får bygga, och byggnadshöjden mäts från marknivån upp till takfoten på ett bestämt sätt. Utan fasadritning kan handläggaren helt enkelt inte avgöra om du håller dig inom planen.
Det är också därför marklinjen måste vara med. En byggnad som ser låg ut på papperet kan vara för hög i verkligheten om marken lutar.
Sockeln är husets fot — den synliga delen av grundmuren mellan marken och fasaden. Sockelhöjden är nivån på sockelns överkant, alltså ungefär där golvet börjar, och den anges som +24,50: höjd över nollplanet, i praktiken höjd över havet i höjdsystemet RH 2000. Det är alltså inte höjden över din gräsmatta.
FSH betyder färdig sockelhöjd och används om det som ska byggas. SH används om en befintlig sockel som går att mäta. Markhöjder finns utsatta på kommunens nybyggnadskarta — gissa dem inte.
Är byggnaden 4 meter bred på situationsplanen ska den vara 4 meter bred på fasadritningen mot norr. Det låter självklart, men det är precis där fel smyger sig in när man ritar de fem bladen var för sig.
I verktyget anger du takfotshöjd, taktyp och nockhöjd på byggnaden i planen, och får fyra fasadblad genererade med konturen hämtad från planens mått — namngivna efter väderstreck, med byggnadens vridning och kartans norrpil inräknade. Därefter är de vanliga ritningar du ändrar fritt; ingenting skrivs över i efterhand.
Ladda upp kartan du fått från kommunen, sätt skalan och placera byggnaden med exakta avstånd till tomtgränsen.
Öppna ritverktyget